“Den där underjordiska konserten”

Ännu en dag på jobbet. Vi lättar på locket till avloppsbrunnen och kliver ner med pannlampa och bandspelare. Efter alla år ovan jord kände vi att vi måste ner under staden. Ner till den ohörda staden.

Ur alla dessa håligheter strömmar ljud, ljud och åter ljud som skulle kunna kallas Musikstycket Stockholm. Musikstycket Göteborg, Antananarivo och Visby låter annorlunda. Alla städer klingar olika.

Den där underjordiska konserten är ett timslångt musikstycke om och med stadens undre ljudvärld som spelas upp på en publik och strategiskt plats i stadskärnan. Premiären ägde rum i Gävle (Sverige) den 19:e augusti 2011 med elektroniska duon Moneeo – Iréne Sahlin och
Per Samuelsson,
tillsammans med ljudkonstnären Mikael Strömberg.

”Den där underjordiska konserten” fungerar som ett akustiskt fingeravtryck. I så måtto påminner det om en dadaistisk installation, till exempel en av 
Hugo Balls simultandikter där vi med teknikens hjälp placerar staden i ett 
musikaliskt ekosystem.

Ju mer vi spelar in och samlar ljud, desto bättre förstår vi vår egen grundsyn på
musik över huvud taget: musiken är en produkt av sin omgivning. Å andra sidan
leder strikt musikaliska analyser av stadens ljudmönster till många irrelevanta
upptäckter.
 Bland annat: Hur uppstår stadens grundton, dronen? Hur kommer det sig att städer tycks vara stämda i dur eller i moll?

Visserligen är ”Den där underjordiska konserten” ett regisserat konstverk, men samtidigt ett avtryck av
den potentiella konst vi omges av dagligen.

Antingen ansluts musiken till civilisationens allmänna kommunikationssystem, och
därmed stärks hela musiken, eller så ansluter den sig inte och kryper in i en
cell för några få utvalda. Ordningen i den underjordiska kretsloppsmusiken 
(Musik-Ljud-Stad-Medvetande) förefaller kanske slumpartad men är ytterst kopplad
till människorna i staden. För det är invånarna som är musikerna, och det är
invånarna som skriver musiken efter sina hypnotiska, ockulta, rituella
föreställningsvärldar.

Klangerna roterar rotlöst kring stadens infrastruktur. En
till synes planlös musik utan fasta orienteringspunkter frigörs, på samma sätt
som i naturen.

Ett nyckelbegrepp är ljudlandskap. Ett landskap är allt det vi ser omkring
oss. Men ett ljudlandskap är detsamma som vår akustiska omgivning, hela den
akustiska miljö vi lever i.
Man inbillar sig kanske att stadsljuden är likadana var man än befinner sig i
världen, men så är det inte. Stadslivets rytmer, pulser och dynamiker varierar
stort på samma sätt som utformningen av byggnader, gator och torg.

Staden är
ständigt sysselsatt med att skriva sin egen ljudhistoria. Staden är den
parallella antimusiken till det självklart musikaliska.

Ljudlandskapet må vara omedvetandegjort på många sätt, men vid minsta
aktiva beröring öppnar ljudfrågan ett hav av minnen och frågor. Är det sant att ljuden – liksom meningen med verktygen och maskinerna och
språket – gör oss lyckliga, bekväma, trygga, mentalt starka, intellektuella,
poetiska, insiktsfulla, utvilade?

Är det möjligt att lyssna till staden som om det vore ett oavslutat musikdrama
över gränserna för stadsplanering och akustisk ekologi?

Arbetet med ”Den där underjordiska konserten” har också visat sig vara ett socialt projekt, aldrig tidigare har vi haft liknande diskussioner med folk om så abstrakta saker som ljud. Alla har minnen av ljud och vill diskutera dem. Och alla vill veta om vi sett några håriga spindlar och råttor därnere!

På återhörande

Mikael Strömberg, Iréne Sahlin och Per Samulesson


Media:

Gefle Dagblad 17 aug 2011 (inför)

Arbetarbladet 23 aug 2011

Gefle Dagblad 23 aug 2011

Arbetarbladet 26 aug 2011 (Kulturtoppen)

Arbetarbladet 9 dec 2011 (nominering)

Arbetarbladet 22 dec 2011


Underjordisk TV

En dokumentärserie om tillkomsten av Den där Underjordiska Konserten.

Del 1 – Nedstigningen

Del 2 – Häng med ner

Del 3 – vart tog Iréne vägen?

Del 4 – studioinspelning av vattenlur